Efter mentorskap vill man verkligen ha en mentor - men det är okej att fortsättningsvis vara ofullständig

Kirjoittaja
Fanny Malmberg

I början av året, liksom säkert alla år innan, var jag bestämd på att “hitta mig själv”. Göra några justeringar för att komma framåt när jag kände att jag fastnat. Fundera på riktning, identitet, ambition osv. Det vanliga egentligen. Det var därför jag också sökte med till det här mentorprogrammet. För man behöver någon som säger - Nu ska du hålla fokus / Du är inte den enda som känner så / Du kan nog mer än du tror / Nu börjar du bara göra! 

Våren, och mentorperioden, blev mycket annorlunda än jag hade tänkt mig, den blev bättre. Såklart saknade jag fysiska träffar då jag och Katri över en långsam internetuppkoppling på var sin sommarstuga försökte dela våra innersta tankar. 

Men på grund av och tack vare permittering och (min) uppsägning, fick jag lite mer tid att tänka, och när man har tid att tänka får man dels enormt många idéer, och man fattar vad det på riktigt är man vill göra. Det gör man inte då man är fast i ett 9-17 jobb. Det är ingen idé att tänka så mycket då för då tänker man bara på allt det man INTE gör just då. 

Nu menar jag inte att alla ska säga upp sig och bli frilans. Men för mig just nu var det något som jag insåg att jag måste göra, för bara då kan jag också få mest ut av det jag lärt mig under mentorperioden. Liksom verkligen testa mina vingar. 

Men det är jätte skrämmande. Nu är jag ensam igen, arbetar flyktigt med olika personer men har ingen trygg samhörighet med kolleger. Det är egentligen nu som ett mentorskap skulle behövas, bara för att ha någon att ibland prata med. Jag är inte alls övertygad över att jag verkligen KAN eller att mina idéer är bäst eller att jag kommer att lyckas. Men det känns som att jag vågar pröva. Att “bäst” är inte det man behöver vara utan snarare uthållig och villig att utmana sig själv, gång på gång. 

Hittills har jag tänkt att för att klara sig i branschen måste man ständigt gå omkring och mingla och sälja sig och sina idéer. Vara på evenemang och och spana efter folk som fattar beslut om finansiering och produktion. Hiss pitcha. Och jo det måste man kanske ännu. Men det som jag tar med mig från mentorperioden är att jag tänker från och med nu sänka tröskeln med att vara lite mer ödmjuk. Säga jag vill komma vidare, kan du hjälpa? istället för att leka att jag har full koll. Det har jag sällan. Det är befriande att vara okej med att man är ofullständig. 

Jag hoppas att alla i mentorprogrammet fått lite mod. Min största insikt fick jag redan på allra första träffen då vi alla vara samlade och kort skulle presentera oss: vi är så många som går omkring och grubblar på alldeles liknande saker, och att bara få säga det högt till någon som lyssnar gör det bara lättare att komma vidare. Ingen är ensam.