Corona var nyckeln till frihet

Kirjoittaja
Fanny Malmberg

Mina mentorträffar med Katri har flyttat över till zoom, liksom resten av mitt sociala liv. Det känns lite tungt att prata över bristande nätförbindelser och med bilder som fryser, men det går. Och samtalen är fortfarande betydelsefulla. 

I april blev jag permitterad och det kändes viktigare än någonsin att ha en mentor att pejla läget med. En av mina första tankar var att byta bransch och söka in till ett magisterprogram i kriminologi, men jag kom på mig själv med att svika mina ambitioner som står närmast - varför skulle jag så omedelbart ge upp på AV branschen? 

Jag känner väl att jag är en evig nybörjare som såsar omkring med diverse jobb, som är nåt annat än det jag vill, utan att fokuserat jobba mot ett fokuserat mål. Vad vill jag egentligen? Är jag inte tillräckligt dedikerad för att kunna fortsätta på den här banan?

Tanken om att studera nåt nytt, tror jag, handlar om att innehåll ALLTID kör över form och medium för mig, hur jag än försöker psyka mig själv till att fundera på typ bildberättande, kameraobjektiv och ljussättning. Berättelser i sig är bilder. Eller? Jag är helt enkelt inte den kameranörden jag önskar att jag var. 

Katri har alltid överseende med mina grubblerier och menade att jag absolut ännu inte ska ge upp, för jag har ännu inte haft tillfälle att testa mig själv på riktigt. Jag har ännu inte fått prova alla möjligheter inom film och video. Det finns ännu nytt att upptäcka. 

Permitteringen var, trots tillfällig förvirring, ett svar på detta. Det enda jag kände var lättnad. Som att ett nytt fönster öppnades och jag var fri. Det här var en känsla jag delar med Katri, att vi båda känt att nu är det dags att ta tid och fundera på vad man vill. Eller bara varva ner och låta nya tankar strömma in. 

Pratade med Katri om jag att jag antagligen vill säga upp mig, och leta efter nytt jobb, kanske ett annat produktionsbolag, vid årsskiftet. Bara för att testa på nåt nytt, och kanske lyckas hitta ett jobb som ser mer ut som jag. Men efter någon vecka hade jag redan bestämt mig, jag sa upp mig i början av maj. 

Nu är jag helt frilans. Och det känns bara bra! Jag har aldrig haft svårt att leva med osäkerhet eftersom jag mest jobbat så här. Såklart smyger sig paniktankar in då jag just ska somna: vad om pengarna tar slut, om jag inte får stipendium, om jag inte det ena och det andra… 

Men den här våren har jag fattat nåt om frilans/projektarbete som jag aldrig tidigare förstått, eller kanske jag bara är lat och vägrat tänka på att: Man måste hela tiden ha flera projekt på gång, i lite olika faser, och varva mellan dem. På så sätt har man alltid nåt på gång, åtminstone ett projekt går hoppeligen framåt, det finns flera möjligheter till finansiering och man hålls själv mer motiverad. 

Katri konstaterade att det är inte heller de allra mest begåvade som får alla jobben, det är de som lyckas hålla sig framme – på gott och ont. Om ens namn figurerar på olika ställen är det större chans att någon minns en. Poängen är att perfektionisten i mig inte behöver gå omkring och tro att jag “ännu inte är tillräckligt bra”, utan bara köra hårt. Jag är urusel på att sälja mig själv, jag övertalar alltid andra om att jag egentligen inte kan nåt, men det går säkert att hitta ett sätt att göra det på som känns eget. Jag ska definitivt sluta trampa ner på mig själv! 

En spark till att säga upp mig var att jag fick ett frilansuppdrag på YLE. Jag har i en månad jobbat i en liten grupp, med att filma och regissera. Med personer jag känner mig totalt trygg med och där det är okej att göra misstag. Grundinställningen är att allt ordnar sig. Jag vet att det här är super sällsynt, och jag tänker bära med mig den här upplevelsen till de jobben som inte är så himla kivoga. För de kommer också.  

Flydde corona-lockdown till landet för att bättre kunna lyssna på min inre röst. :)