Första mentorträffen: Horrorberättelser, misslyckanden och en bättre framtid?
Kirjoittaja
Fanny Malmberg
Träffade Katri på Angelfilms, den 3 mars. Fick en introduktionsrunda både med de som jobbar där och utrymmena. Vi gick från rum till rum och kollade olika avdelningar; studior, lager, kontor. Det var rätt överväldigande att se hyllvis med kameror, stativ, lampor alla i olika storlekar och för olika ändamål. Jag känner mig väldigt liten då jag rör mig bland teknik.
Det som ändå kändes viktigast var vår diskussion. Att få prata av sig till någon som känner branschen, och har sett ett och annat och kan förhålla sig till ens egna upplevelser (som semi nybörjare) ger perspektiv. Ofta går jag och bär på känslan “är det bara jag eller..?” istället för att tänka på hur mycket omständigheterna påverkar.
Vi delade horrorberättelser från jobbuppdrag där allt gått helt åt skogen, där man bara kämpat sig genom dagarna för att få arbetet gjort och kunna fly fältet. Det är ju sådant man gärna skäntar om senare, men i stunden, och kanske undermedvetet långt efter, tär de på ens självförtroende. De värsta jobbuppdragen är de där man inte har tid för några förberedelser, utan måste i stunden improvisera så gott det går. Run and gun, typ. Att höra Katri säga att det inte är meningen att sådant lyckas var en enorm lättnad – jag har gått omkring och trott att det är meningen att bli “så bra” att man kan improvisera ihop vilken videoproduktion som helst. Så är det ju inte alls.
Kreativt arbete har den nackdelen att det är superpersonligt, man öser sin själ in i projekten och blir ganska sårbar. Jag började mitt år 2020 med att bestämma mig för att jag måste ha ett jobb-jag och ett privat-jag, för att få lite distans till allt arbetsrelaterat och skaka av mig dåliga upplevelser för att lättare kunna gå vidare och fokusera på det roliga. Jag vet inte om jag kunnat dela på mig ännu...
Mycket osäkerhet har berott på att allt varit så nytt. Jag har varit lite på ett år på mitt nuvarande jobb, och kan inte påstå att jag kunde nånting då jag började. Har gått omkring med hjärtat i halsgropen och låtsats veta vad jag håller på med.
Den kanske mest obekväma rollen är regissör-rollen, där man ska vara boss för ett större gäng, ibland lika mycket boss för filmteamet som för de som står framför kameran. Efter att ha mest jobbat ensam eller i par med (observerande) dokumentärer där saker får hända organiskt, är det väldigt obekvämt att ställa sig med typ en megafon i handen och ropa ut order (hur jag föreställer mig att en regissör gör). Jag är mer typen som håller sig undan och inte vill ha en massa uppmärksamhet.
Nåt som är jätteokej, menade Katri.
Man måste inte nödvändigtvis vara en högljudd extrovert för att vara regissör. Det finns lika många sätt att regissera på som det finns regissörer. Det är inte fast på hur utbildad man är (jag saknar själv formell REGISSÖRS utbildning) – det går att lära sig genom att göra.
Min sinnesro finns i det jag för göra själv, mina egna projekt, idéer. Stunder där jag helt får vara försjunken, utan att tänka på hur mycket tid jag lägger ner och vad det leder till, eller hur mycket pengar det kommer att dra in. Stunder där jag får jobba ensam, utan att någon anna frågar hur långt man kommit. Den här “frilans” delen har fallit bort från min vardag och jag saknar den. Det svåra är ju balansen, mellan att jobba med audiovisuellt innehåll till vardags och sen ännu försöka orka vid sidan av hitta på eget. Katri uppmuntrade mig till att gå ut och filma några timmar på veckosluten. Kanske till början utan någon större plan, men efter en tid har jag samlat ihop tillräckligt mycket material för att kunna klippa ihop tex. en trailer. Det är små stunder som kan bygga upp till nåt större. För det ger mig så mycket motivation och inspiration och kanske håller ett litet fönster öppet till allt det som finns utanför det inrutade jobbet.
10 dagar efter första mentorträffen fick jag besked om permittering – jobbet tog slut eftersom alla kundbeställningar avbokades över en natt på grund av corona. Hot eller möjlighet?
